Saknaden är olidlig...

 
Livet utan Selma känns..tomt. Se bara de där snälla, goa och ärliga ögonen. Vissa dagar känns värre än andra men i det stora hela känns det fruktansvärt. Jag vänjer mig liksom inte med tanken att hon aldrig mer kommer finnas. Det är ganska mycket som inte fungerar för mig utan henne, vikten har spårat totalt sedan hon försvann ur mitt liv. Hon var ju min anledning och motivation till att verkligen röra mig ordentligt varje dag. Känner mig så trasig utan henne...Min bästa lilla Semmi. Det är cirka 6 månader sedan jag sa farväl och du somnade i min famn... alla har ju sagt att tiden ska läka såren, men det är den fetaste lögnen någonsin. Saknar dig lika mycket, börjar fortfarande gråta direkt jag ser en bild på dig.  Min allra bästa och mest trogna vän, du fattas mig något så obeskrivligt mycket....lys på stjärnan!♥
1 Lynn:

skriven

Jag förstår precis hur du känner. Det är det absolut värsta med att ha djur. Att man en dag måste ta farväl. Förra året när jag var tvungen att avliva min hund (ca 3 år bara) mådde jag så dåligt. Så fort jag såg en hund ute började jag gråta. Grät av att se bilder. Grät av att tänka på honom. Jag grät och kände mig så dum för "det är ju bara en hund" enligt så många. Men det är aldrig bara en hund. Det är en väldigt varm och kärleksfull vän och familjemedlem och tiden läker inte alls dom såren som blir efter ett avsked.

Svar: Nej, det är och kommer aldrig bara vara en hund. Man önskar att man hade minst 200 år att spendera ihop.."Skönt" att någon förstår känslorna, dock fruktansvärt att man ska behöva gå igenom det. Kram på dig:)
Elin

Kommentera här: