We'll be okay
Den senaste tiden har varit ett helvete för mig... Jag har försökt och försökt, men inte riktigt kommit någon vart. På gymnasiet har jag nästan alltid presterat bra och kommit igång fort med uppgifter, haft struktur, alltid lämnat in saker i tid, alltid kommit i tid till lektioner och inte haft någon ogiltig frånvaro. I trean har alltingkänts så stort och viktigt, så pass stort att jag inte kunnat hantera det. Mycket har känts luddigt och fruktansvärt jobbigt...jag har verkligen gjort det bästa utifrån min förmåga under omständigheterna som varit.
Idag fick jag erkänna att jag inte är stålkvinnan som kan hantera exakt hur mycket som helst samtidigt och att även jag behöver hjälp ibland. Det var skönt eftersom jag gärna vill tro att jag klarar det mesta på egen hand. Det var så lättande att göra det inför en person som inte skulle döma mig för det.
Vissa personer är helt otroliga på att få livet att kännas lite lättare ibland när det känns tungt! I det här fallet var det en av mina lärare, jag har turen att ha några få sådana lärare som alltid lyckas hantera mig på rätt sätt då det blir jobbigt. Just idag fick jag höra några riktigt uppmuntrande och guldvärda ord. Just idag betydde det allt. Det gav mig lite mer kraft att lägga på det jag tycker är så ofantligt viktigt och för att inte tala om hur roligt jag tycker att det är. Tack!!!
Å till alla älskade underbara vänner å andra speciella personer jag har mitt liv: Ni är helt klart bäst, namn behöver inte nämnas, ni vet vilka ni är! Tack för att ni står ut med mig även då jag har mina sämre dagar och humöret inte är på topp. Älskar er!♥
