Vår lilla Nova + förlossningsberättelse
De som följer mig på sociala medier har knappast missat att vi fått en dotter! Världens finaste, coolaste tjej är hon. Nu tänkte jag dela med mig av förlossningsberättelsen, varnar för att den kommer vara lång och ärlig utifrån hur jag uppfattade det. Alla upplever saker olika men det här är min version av vår förlossning!
I flera veckor hade det varit tungt för mig, kroppen gjorde vansinnigt ont och jag fick springa och kissa mest hela tiden. Jag sov ytterst lite under lång tid, för att allt gjorde ont samt minst 5 toabesök per natt. Varmvattenflaskor på olika ställen av kroppen lindrade lite, på slutet fick Jesse verkligen hjälpa mig upp ur sängen. Han fick även hjälpa mig med strumporna då det gjorde så himla ont att böja mig ner. På slutet tog det emot mycket för Jesse att åka till jobbet då det är ca 7 mil enkel väg hemifrån. Mycket eftersom ingen visste ju inte hur snabbt det skulle gå när det väl drog igång. De flesta sa det att " herregud du är ju förstföderska, det kommer dra ut på tiden!". Tji fick vi.
Beräknat datum för födelse var 9/11, under tisdagen 5/11 började min kropp förbereda sig( har jag i efterhand förstått då jag läst lite). Jag som inte kunnat äta normalstora portioner på månader var helt plötsligt omättlig. Ville äta hela tiden och var sugen på det mesta. Jag sov som vanligt någon timme på förmiddagen på soffan, på kvällen åkte vi till svärföräldrarna och umgicks en stund. Vi gick och lade oss rätt tidigt som vanligt då Jesse skulle upp så tidigt till jobbet, toabesöken fortsatte i vanlig ordning under kvällen. 02:00 ställde jag mig upp för det 8:e toabesöket och jag kände direkt att "nu hände något". Jag påtalade det för Jesse att det helt plötsligt blev lite blött och kändes så konstigt i svanken. Gick på toa och ropade " det blir inget jobb för dig idag älskling, det blir nog en bebis!" Slemproppen hade gått och lite vatten hade kommit, men från noll till hundra började värkarna omgående. Jag kunde inte ens andas normalt längre utan tunga,högljudda andetag.
Jag insåg att det var dags att ringa förlossningen och berätta att det minsann var bebis på gång här. Den som svarade förstod dock verkligen inte att det var PÅ GÅNG.
" Du behöver inte komma in nu, du är ju förstföderska och det är bara latensfasen ännu, du lär gå över tiden, fick jag till svar. Då blev jag lite irriterad och sa " nu råkar det vara onsdag, beräknat datum är på lördag och bebis är på väg". Du gör som du vill, men jag tycker du tar en alvedon och avvaktar tills imorgonbitti och kommer in på undersökning vid 09-tiden". Svaret hon fick av mig då var, "tills dess kan jag nog inte vänta, men jag hör av mig".
Avslutade samtalet och skrek rätt ut av smärta när värkarna kom.Jesse tyckte vi skulle åka in direkt, men med rädsla för att bli avvisad och hemskickad igen så ville jag ändå avvakta efter samtalet med barnmorskan på förlossningen. Sa till Jesse att gå ut å sätta i motorvärmaren på bilen så den skulle vara lite varm när vi väl skulle in. Tog den förbannade alvedonen och sen gick vi efter en stund in i duschen när smärtan blev outhärdlig. Hade så ont att jag grät och fick hålla mig i Jesse för att fixa att stå. Då sa han att " NU ÅKER VI!"
Sagt och gjort, jag ringde upp och sa att nu kommer vi in.
Så vansinnigt tacksam för att jag packat väskan någon vecka innan och babyskyddet stod redo för att lastas in i bilen. Jag hade även gjort en "sista packning lista" som Jesse fick gå igenom och packa ihop. Den var guld värd för i stunden kunde man inte tänka klart. Innan vi gick ut genom dörren så förhörde jag Jesse om allt på listan var med, som den människan som vill ha koll jag är. Jesse var snäll och fyllde varmvattenflaska som skulle kunna lindra lite under resan in till lycksele. Det är ju ändå bara tio mil..haha. Vi hann inte långt innan vi höll på att krocka med en flock renar, kort där efter vräkte det upp en älg i periferin men vi slapp krocka den natten. Det var isdimma och helt plötsligt 19-grader, inte helt optimalt men min man är van att köra bil i diverse oväder tack och lov! Kanske inte helt van med en sambo som är helt vansinnig i smärtor av täta värkar, det måste dock ha sett fruktansvärt roligt ut för mina ben flög upp å ner på instrumentbrädan. Jag halvlåg ner i framsätet och ville slita av mig alla kläder av frustration när det gjorde sådär hemskt ont.
Några mil från Fredrika körde vi igenom byn långbäcken, där jag plötsligt vrålade åt Jesse att stanna bilen omgående. Hann nog inte riktigt få upp dörren innan jag fontänspydde, helt säker på att jag missade kläderna. I all hast hade jag sparkat av mig mina skor så där fick jag hänga ut genom dörren i 19- och spy som en räv. " RING FÖRLOSSNINGEN OCH SÄG ATT JAG SPYR SOM EN RÄV OCH TROR JAG AVLIDER!" Jesse gjorde som han blev beordrad men utelämnde väl detaljen om att jag höll på att dö haha. I bakgrunden hörde jag hur en annan barnmorska än tidigare svarade och sade att " Det är jättevanligt att kräkas under förlossning, se bara till att hon andas ordentligt så ses vi snart!"
I varje kurva när jag insåg hur himla långt vi hade kvar innan vi var framme i lycksele så tänkte jag bara på hur jag kunnat ge mig in på något så dumt som det här. Min stackars sambos hand var nog sönderklämd då jag fick hålla i den under värkarna. Efter vad som kändes som en evighet var vi framme och gick in på akuten för att åka upp till förlossningen. Klockan var nog runt 04-tiden. Kvinnan vi möttes av på akuten småpratade och var så trevlig, påväg mot hissen fick jag jordens värk och ville bara lägga mig på golvet. " Ta värken här innan du går in i hissen". " TA VÄRKEN upprepade jag något spydigt då hon fick det att låta som piece of cake. " jag har fött 4 barn, så jag förstår hur ont du har just nu" svarade hon lika trevlig som innan. " FYRA?! ÄR DU INTE KLOK MÄNNISKA? morrade jag fram. Då skrattade hon bara.
När hissen anlände på förlossningen på våning 7 stod en hurtig barnmorska och väntade på oss. Visade oss in på ett rum och det första jag sa till henne var "SMÄRTLINDRING OCH DET NU!". Hon svarade lugnt att "först ska vi göra en CTG-kurva innan jag kan undersöka dig, sen får vi se". I 40 minuter fick jag ligga där och vrida mig i smärta innan hon tillslut undersökte mig och sa " nu förstår jag varför du har så ont, du är öppen 5 cm". Jag halvskrek då i desperation " EPIDURAL, NU!" men redan då förstod jag att hon inte hade för plan att ge mig någon. "Här ska du få lustgas, prova det". Jag tror det var vid det här skedet hon skulle sätta en infart i min hand och jag började gnälla" jag är så himla nålrädd". Då tittade barnmorskan lite vasst på mig och sa " du håller på att föda barn människa och gnäller över en liten ynklig nål!". Då började jag skratta lite över hur löjligt det var.
Jag drog i mig av lustgasen tills jag tuppade av till och från, ibland kunde jag inte känna mina armar eller ben längre. Det som störde mig var att värkarnas smärta kändes lika tydligt som innan uppfattade jag i alla fall. Den enda räddningen med lustgasen var att jag inte uppfattade tiden längre, kollade på klockan som gick i en rasande takt. Redan vid 5cm hade jag krystvärkar, det gick inte att ta miste på. Bebis ville verkligen ut! " Jag måste krysta " fick jag fram. Men hon svarade"det får du inte då du inte är fullt öppen ännu, du skadar bara dig själv".
Jag kan lova att det inte gick att hålla emot, där och då sket jag fullständigt i att jag inte fick. Kroppen sa att det var dags att krysta så det gjorde jag. Kort där efter gjorde hon en ny undersökning och jag var fullt öppen. Påtalade ännu en gång om epidural, men jag visste egentligen att det var för sent nu. Vilket hon också sa, nu var det ju dags att föda barn. Tänkte där och då att vad fan är det jag har hållit på med i flera timmar redan då tror du?! Jag var nog inte jordens trevligaste i stunden, men det kändes rätt befogat. Hon tryckte på nått larm så det kom in fler för att hjälpa till. Helt plötsligt var de 3 kvinnor i rummet och hjälptes åt.
Eftersom jag spytt några gånger på vägen in och även 2 gånger på sjukhuset så hade jag galet lågt blodsocker. Jag kunde inte kontrollera mina ben då de skakade så hemskt mycket. De blev tvugna att hålla fast mina ben då jag inte kunde ligga still. De hällde i mig saft och det var typ det godaste jag druckit.
Jag krystade och krystade, bytte ställning från rygg, sida till på alla fyra. Svettig och helt slut kände jag mig. När det inte fortskred som önskat och det kändes som att bebis satt fast började grät jag fram att jag vill inte mer. Barnmorskan svarade mig då att " Ångerveckan är över tyvärr vännen!" Hon tillkallade en barnläkare som råkade vara manlig och jag kände där och då att jag kunde inte bry mig mindre om så kungen kom in, jag ville ha ut bebis! Vad jag inte förstod var att bebis verkligen satt fast och de började oroa sig lite över syresättningen. Så de stängde helt av lustgasen och det blev 100% syre. Med andra ord hade jag NOLL smärtlindrig resten av förlossningen.
Jag hörde något om en sax och de började förbereda sig för att klippa upp. Något jag också slapp bli medveten om var att läkaren propsade på att använda sugklocka vilket jag hade haft som big nono. Barnmorskan sa till barnläkaren " 3 värkar till sen gör vi som du vill". Hon löste situationen på ett annat sätt tack och lov, det var inte heller bekvämt men mycket bättre än de andra alternativen. Hon sa" nu är det nära, men när jag säger stopp får du absolut INTE krysta hur mycket du än vill!".
Två fingrar upp i ett annat redan befintligt hål.. haha. Därifrån lyckades hon trycka lös bebis som bokstavligt talat flög ut, det sa bara PLOPP och de fick fånga henne i luften. Jag såg hur de som jobbade hoppade till av ploppet så då skrattade jag lite för mig själv. Smärtan avtog rätt omgående. Med andra ord hann hon aldrig säga det där stoppet, så det blev aldrig av. När Nova kom ut hade hon navelsträngen ett lätt varv runt halsen, men det var ingen fara med henne. När jag fick upp henne på bröstet brast det bara för både mig och Jesse. Jag tittade åt höger och det var inga persienner nerdragna för fönsterna då vi var på 7e våningen. Där ute var det jordens finaste soluppgång. Allt var helt perfekt, förutom att jag hade vansinnigt ont efter de två fingrarna som jag fick uppkörda vilket jag påtalade på något komiskt sätt så alla började skratta. Borde väl haft mer ont på annat ställe tänkte vi nog alla.
Några stygn blev det ju, de använde någon spray som skulle vara smärtlindrande men den hann då inte vara på plats mer än någon sekund innan de började sy. Det gjorde vansinnigt ont också och kändes rätt sjukt att 2019 blir man sydd utan smärtlindring.
Bebis började amma direkt där vi låg och sedan fick vi den efterlängtade frukostbrickan. Sedan var det bara upp och stå, sedan gå genom en dörr i samma korridor så var vi på BB. Vi fick ett eget rum med dusch och toalett. Där fick vi sedan ligga i några timmar i fred och bara mysa med vårt lilla fantastiska underverk. Alltså 02:00 började allt med fullkraft, klockan 07.23 var hon ute, det var en extremt snabb förlossning för att vara förstföderska enligt barnmorskorna.
3160 gram och 50 cm ren perfektion!♥ En kärlek som inte går att beskriva.
Vår finaste och helt fantastiska Nova!♥
I det stora hela är vi nöjda med hur förlossningen blev ändå, men om jag ska föda barn igen så kommer jag definitivt inte stanna hemma om jag känner att det är på gång. Jag kommer lita på mig själv helhjärtat för det är ingen annan än jag som känner hur det känns. Farhågan att bli tvungen att föda i bilen gjorde sig påmind, det är 10 mil till närmsta förlossning och det skämtar man inte bort.
I efterhand är jag både tacksam att hon inte gav mig epidural då det kan göra så att förlossningen stannar av och hon önskade inte mig en långdragen förlossning när hon såg hur snabbt det fortskred. Dock är jag lite besviken också för att jag inte fick någon smärtlindring alls när hon väl skulle ut. Det gjorde rysligt ont, men man överlever även om man inte tror det i stunden.